Modo Hockey

Onsdag, fredag och söndag-morgnarna innebär en rejäl nervpärs här i Singapore. Tidsskillnaden gör att det tyvärr inte är möjligt att se elitseriehockey varför man istället får surfa in på sportbladet.se det första man gör när man vaknar. Alltför ofta den senaste tiden har det endast varit stora besvikelser. Rubriker som "KRISLAGET", "Modo föll igen.." avlöper varandra och jag har till och med slutat kolla video-highlights efter matcherna. Det smärtar att se Modos förfall. Tabelläget är uselt och det ser inte ut att finnas någon vändning. Ska Modo spela kvalserien i vår? Denna tanke har aldrig ens funnits i mitt huvud tidigare. Det känns så absurt och så fel, så fruktansvärt fel.

Drömmer mig tillbaka till den underbara våren 2007 då allt gick vår väg och vi vann vårt efterlängtade och välförtjänta SM-guld. Som jag hade väntat. Jag var med 1994 när Foppa dominerade slutspelet som ingen någonsin gjort tidigare eller någonsin kommer att göra. Jag var med 1999 när vi slog nytt poängrekord i grundserien. Jag var med och såg Modo återigen förlora finalerna år 2000 och 2002. Och sen kom den där underbara lördagskvällen, 14 april 2007.

Vad hände sedan? Det skulle bli början på en ny era. En era där Modo var ett topplag att räkna med, en kraft för oss som älskar riktig hockey, fri från dyra tjecker på artistkontrakt med monsterlöner. En nagel i ögat på de vidriga ihopköpta lagen (Linköping). Just nu känns det bara så avlägset. Fick nedanstående klipp skickat till mig här om dagen, det känns som från en annan tid, i ett annat liv.

En tisdag i Singapore

Vaknade tidigt av min underbara väckarklocka för att äta frukost hemma. Jag har tidigare nämnt att jag saknat svenska frukostar och nu när jag har flyttat in hos Håkan tar jag varje chans jag kan få att äta en riktigt härlig frukost hemma bestående av yoghurt och flingor med mera. Håkan har en stor uteplats där vi äter frukost och läser dagens Straits Times. Det finns något fridfullt över att äta en bekväm frukost hemma och något sofistikerat med en morgontidning som inte heter Örnsköldsviks Allehanda. Jag låtsas vara intresserad av hur Singaporebörsen stängde och bläddrar snabbt vidare till classified-sektionen där de fullkomligt rear ut medlemskap på golfklubben på Sentosa för 270 000 dollar (1,3MSEK).

Blir skjutsad till skolan av Håkan och sätter mig sedan för att skriva klart labbrapporten som ska vara inne klockan 12 efter måndagens labb i kursen Signals. Alla ni som läser till Civilingenjör vet hur tråkigt det är att skriva rapporter. Det skulle mycket väl kunna vara det tråkigaste moment man gör under hela sin studietid. Denna rapport är verkligen en rapport från helvetet främst på grund av två saker. Labben är dålig och instruktionerna är lite otydliga samt att jag totalt har nonchalerat denna tråkiga kurs till förmån för de andra tre.

Efter denna prövning förtjänar man en riktigt god lunch. God lunch på NUS förknippas ofta med Techno Edge, canteenen på Engineering-fakulteten. Jag äter en underbar japansk cream pasta med teriyaki-lax och friterad kyckling. Krämig pasta skulle för övrigt kunna vara den ultimata prövningen i konsten att äta med pinnar. Nudelsoppor har jag sedan länge bemästrat men jag besitter tyvärr inte den tekniska färdigheten att äta hal såsig pasta med pinnar. Det är nog svårt med kniv och gaffel.

Eftermiddagen bjuder på ett pass på gymmet, då detta är den enda tiden det är behagligt att träna där. Efter 5 fram till stängningsdags är det helt proppfullt. Jag har egentligen inget emot att träna mitt på dagen förutom att det är ett effektivt sätt att förstöra 2 timmars pluggtid. 

Efter gymmet ilar jag iväg till Sciencefakulteten för att gå på en lektion i min kurs Financial Mathematics. Campus är väldigt stort vilket innebär att man tar bussar överallt, något som alltför ofta blir en ren misär med överfulla bussar, 2 minuters stopp vid varje hållplats för att släppa av och släppa på 20 nya etc.

Min humanistiska människosyn gör att jag brukar ha överseende med folks brister. Till exempel brukar jag försöka se det bästa hos alla lärare och det är ganska sällan jag öppet klagar på en lärare. Här tvingas jag dock göra ett undantag. Vår lärare/handledare på dessa lektionstillfällen är fruktansvärt dålig. Han har en fruktansvärt monoton röst och en utstrålning som inte duger för att öppna en skjutdörr i en affär. Vid lektionstillfället går han igenom alla uppgifter en i taget, helt utan kommunikation med sin publik. Eftersom att han är någon äldre student/doktorand kanske man får ha överseende med att pedagogiken inte är på sin plats men detta är så skrämmande dåligt. 

Fullkomligt utmattad av hur dålig lektionen var äter jag lunch/mellanmål och sätter mig sedan för att plugga i mitt älskade study room på Yusof Ishak House. Jag har sedan ett par veckor tillbaka en favorithörna där jag, Magnus och Kristoffer alltid sitter.

Vid 7-tiden på kvällen känner jag att det är dags att kasta in handduken. Den dåliga lektionen på eftermiddagen tog udden av mig så till den grad att resten av dagen främst spenderades på facebook och diverse tidningar/bloggar etc.

Min flytt till Bukit Timah innebär att det är lite svårare att ta sig hem på kvällarna. Till Commonwealth tar man sig smidigt med en gratis shuttle bus och är man fler än en tar man annars en taxi om bussarna inte går. Under "peak hour" har jag svårt att motivera en ensam taxiresa till Bukit Timah och hoppar därför på den första bussen som ska ta mig till Holland Village för ett bussbyte.

Passar på att äta middag i Holland V med supertrevliga Pernille, en norsk tjej som möjligvis har figurerat tidigare i bloggen.

Efter middagen är jag så mätt och belåten att jag bestämmer mig för att ta en taxi hem. "Det är ändå så nära", "du är värd det", "det är ändå så billigt" ekar rösterna i mitt huvud. Taxichauffören, en äldre kinesisk herre är en usel bilförare. Detta gäller inte bara honom, Singapore är kanske det enda landet i världen där taxichaufförerna kör bil sämre än snittbefolkningen. Det finns nästan 100 000 personer med taxilicenser i Singapore och ca 25 000 taxis. Detta innebär att cirka 2 % (!) av befolkningen har en taxilicens.

I alla fall, man brukar aldrig bry sig om taxichaufförernas usla bilkörning om de kör en rätt. Jag sitter och halvsover och märker först inte att den här gubben kör helt fel i en korsning. Jag påpekar misstaget senare och han tvingas vända efter en ganska lång sträcka på Bukit Timah Road, en stor väg som går genom Singapore. Han skäms som en hund och under hela färden tillbaka sitter han och skruvar på sig. Jag tycker lite synd om honom och känner skuld för att jag inte sa åt honom i korsningen där han körde fel. När vi kommer fram står taxametern på 7 dollar men han vill bara ta 5 dollar. Jag insistera och skämtar lite med honom "Uncle, you got a family to provide for, I'm just gonna spend it on beer and ladies anyway". Detta till trots vill han inte ha mina extra 2 dollar. Fair enough.

Vad ska man med pool(er) till om inte för att ta ett härligt litet kvällsdopp tänker jag och tar på mig badbyxorna och tar ett litet kvällsdopp. The Shelford är vackert som en dröm på kvällen med all belysning:

 

 

The Shelford by night 

Goddag yxskaft

Skickade en fråga på forumet i en kurs angående en sak jag akut behövde svar på.

Är nästan lite sugen på att svara: "thanks asshole.."

Från en ungkarlslya till en annan...

Igår lämnade jag mitt älskade Commonwealth Drive för att flytta in hos Håkan på Shelford Road i Bukit Timah. Truc, Håkans fru åkte till Vietnam för att vara där ett tag och Anna med medföljande nanny åkte med. Detta lämnade ett rum ledigt i lägenheten och jag var inte sen att tacka ja på erbjudandet om att bo där i ett par veckor.

Mitt och Kristoffers delade rum i Commonwealth.

Baksidan av vårt hus.

Och framsidan. Inte världens roligaste hus men man vänjer sig.

Jag minns första dagen jag flyttade in på Commonwealth. Spartanskt inrett var bara förnamnet. Första natten såg jag en kackerlacka på toan. Lägenheten var ostädad och jävlig, ingen TV, ingen radio. Ett kylskåp och en kokplatta. Tänkte på hur jag bor hemma i Linkan i min vindslägenhet och undrade hur jag skulle klara av detta. Med tiden så blev det bättre. Efter några dagar började jag känna mig som hemma och efter några veckor började jag gilla mitt hem. Idag har jag nästan bara positivt att säga om Commonwealth. Visst, det är litet, trångt och boendestandarden är torftig men det är väldigt socialt och det ligger oslagbart bra mellan skolan och stan. Anyway, Commonwealth spelar väl kanske inte i samma division som The Shelford, vilket bilderna nedan visar.

Håkans vardagsrum, TV med alla kanaler du kan tänka dig.

Utsikt över poolen

Nice utsikt från gymmet.

Poolen igen.

Kan känna mig lite delad. Visst är det snyggt och trevligt med en rund pool. Helt okej att bada i och så men hur gör man om man vill simma längre sträckor? Ni som har en icke-rektangulär pool känner till problematiken. Ska man simma "längsta sträckan" fram och tillbaka? Ska man simma runt hela poolen längs ytterkanten som ett fån? Och hur vet man hur långt man simmar?

 

Som tur är har Shelford en "lap pool" också där man kan simma längder. 

Jag lever ett ganska bra liv här, det ska sägas. Vaknade idag, såg lite på TV. Gick och åt borta på en food court här nere. Tog ett dopp i poolen. Åkte till golfbanan med Håkan och spelade en 9-håls runda. Åt middag på Country Cluben, åkte hem och sprang en halvtimme på löpbandet. Såg lite av Liverpool - Manchester United på TV. 

Några reflektioner från min första golfrunda i Singapore:

Allemanssporten....I Sverige är ju golf något av en allemanssport, eller i alla fall tillgänglig för de allra flesta i någon form. Man reagerar om man ser en BMW 7-serie eller en schysst Mercedes hemma på Veckefjärdens GC (om det inte är någon av Peters bilar). Här är BMW 7-serie en dussinbil, det står fläskiga mercor, Jaguarer och alla möjliga bilar parkerade lite här och där. 90 % av alla golfarna är Singaporeanska gubbar i 50-60 års åldern som har sålt sina företag och nu inte har något annat att fördriva sin tid med än att spela golf. 

 

It's getting hot out there.... Det är varmt i Singapore och golfbanan är inget undantag. I morse regnade det rejält för att sedan bli stekande sol hela eftermiddagen. Detta frambringar tyvärr bland de värsta vädertyperna som finns här nere. Varmt och fuktigt som i en ångbastu. Allt blir klibbigt och svettigt och att ta av sig tröjan blir till en brottningsmatch med sig själv. Hur jobbigt är det då att spela golf i denna värme? Inte så jobbigt faktiskt, jag skulle nästan säga att det är värre på Veckefjärden en varm sommardag. Här klär man sig i funktionskläder och har en handduk i beredskap för att torka bort svett. Efter en 9-håls runda där jag bar min bag hela vägen var jag visserligen svettig men inte så utmattad som jag hade trott innan.

En pinsam situation.

Satt på föreläsning i morse i min kurs Digital Design. Föreläsaren är en mycket korrekt indisk herre vid namn S. Ranganath. Han är inte otrevlig eller osympatisk men ni vet, den där typen av person som aldrig har haft fel i hela sitt liv. Anyway, i slutet av föreläsningen skulle någon komma in och informera om något. Detta är vardagsmat för Linköpingsstudenten, det finns ett oändligt antal föreningar/utskott/grupper på I och det är alltid någon förening/utskott/grupp som vill komma med ett announcement i slutet av varje föreläsning. Detta fenomen respekteras så tillvida att man sitter tyst och väntar på att de ska ha framfört sitt budskap och sedan reser man sig upp. Så icke här i Singapore.

Direkt när professor Ranganath sade att föreläsningen var slut men att vi skulle sitta kvar och vänta så reste sig nästan alla upp och gick. Alla förutom den stackars Linköpingsstudenten som artigt satt kvar på sin plats. Det hela var mycket pinsamt för alla inblandade. Tjejen och killen som skulle presentera NUS utbytesprogram eller vad det nu var fumlade med Powerpointen och efter ett tag hade alla lämnat salen förutom jag. Presentationen var det inget fel på, förutom att det inte alls var riktat till mig och att jag var den enda åhöraren kvar bland de 200 studenter som borde varit där. Jag ville helst sjunka igenom jorden och lovade mig själv att inte vara så förbannat svensk nästa gång och istället gå när alla andra går.

Pluggmåndag i Singapore

Gårdagen gick i effektivitetens tecken. Uppstigning före gryningen för att ta sig till skolan med första bussen, halv 8. Morgonrutinen brukar vara, upp och duscha för att sedan ta sig till skolan och äta frukost. Något jag saknar med Sverige är en riktig frukost. Problemet här är att det knappt finns någon vettig yoghurt, de flesta är helt sjukt sötade. Dessutom finns inte heller mörkt bröd på en vanlig supermarket. Jag har egentligen inget problem med ljust bröd men det bröd som finns här är nästan löjligt vitt. En annan jobbig sak är att om man äter frukost hemma måste man diska och ta bort alla rester direkt, annars har man en mindre myrstack i den urdruckna yoghurtförpackningen. Jag skämtar inte, det kan ha gått veckor sen man såg en myra sist men lämnar man mat framme har man inom 2 timmar en mindre koloni runt maten.

Hur äter man frukost då? Jag brukar växla mellan några olika alternativ. Det vanligaste är att man äter roti prata med ägg i. Detta är en sorts indiskt bröd som steks i olja, helt sanslöst flottigt egentligen men väldigt gott och mättande. Denna intas antingen vid roti prata-ståndet strax utanför vår lägenhet om man har tid, eller i skolan på engineeringen food courten. Pratan brukar intas med en kaffe, en svensk skulle kanske inte kalla den sötsliskiga blandningen för kaffe men man vänjer sig. Höjdpunkten på frukosten är att ta en färskpressad mangojuice som är helt sanslöst god. Damen som säljer dessa känner alltid igen mig och jag behöver därför inte längre säga vad jag vill ha, default ordern är en mangojuice.

Ett problem om man kommer till skolan tidigt är att mitt favoritstudierum i Yusof Ishak House öppnar klockan 9. Därför måste man sitta utanför utan aircon den första timmen vilket kanske inte låter så jobbigt. Problemet är att promenaden från busshållplatsen på ca 200 meter med en tung väska över axeln framkallar en hel del obehag i form av kroppsvärme, vilket gör att den första tiden utan aircon ofta blir en ren misär. En gång i tiden närde jag en dröm om att jag skulle anpassa mig till värmen här nere, det har fortfarande inte hänt och jag tror faktiskt aldrig att det kommer hända.

Här tillbringar jag en stor del av min skoltid.

Åter till gårdagen. Efter att ha genomlidit den första tiden utan aircondition och en halvtimme med aircon i studierummet så var det dags för ett gympass på morgonen. I likhet med allt annat här i Singapore öppnar gymmet sent, kl 10. Gymmet på NUS är ganska bra och har aircondition, vilket nästan är en förutsättning för fysisk aktivitet i det här landet. Problemet inträffar när man ska duscha och byta om, vilket görs i ett omklädningsrum med bara fläktar. Eftersvett är bara förnamnet och man gör bäst i att så snabbt som möjligt ta sig till ett utrymme med aircon för att kyla ner sig.

Dagen förflöt sedan utan några särskilt intressanta händelser. En pluggdag här så pluggar man, äter, spelar biljard, inte nödvändigtvis i den ordningen.

 

Student loungen, här inne spelas det en hel del biljard om dagarna. 

Vid halv 11 på kvällen åker jag och Kristoffer ner till Sami, som bor på campus i Temasek Hall, en typ av studentboende där det nästan bara bor inhemska studenter. Sami har tidigare under kvällen upplyst om att det finns ett café som serverar underbara BBQ Chicken Wings på Sheares Hall, som ligger i närheten av Temasek. Caféet öppnar halv 11 och stänger vid 2 på natten. Varje dag. Nämnde jag att pluggvanorna är lite senare här nere än i Sverige? Hungriga och förväntansfulla beger vi oss dit för att upptäcka att alla BBQ Chicken Wings är slut. Det finns en stor låda kvar men den är reserverad. Besvikelsen är total, tydligen ska man reservera BBQ Chicken Wings på måndagar genom att skicka ett sms till cafeét, snacka om populärt nattmål. Vi nöjer oss med att beställa någon form av kyckling i någon pitabrödsliknande anrättning och några chicken nuggets vilket var gott men det var inga BBQ Chicken Wings.

Här är jag så besviken att jag inte kan hålla mobilkameran fokuserad. 

Det kan tyckas sjukt att det finns matställen som har öppet till 2 på natten varje dag men uppenbarligen finns det ett underlag för det. När vi sitter där vid midnatt är det en gigantisk kö och matsalen är nästan full. Och i Linköping tyckte man att det var skönt när Pressbyrån öppnade för något år sedan och hade öppet ända till klockan 9 på vardagskvällarna.

Update

Time to deliver.... Min vistelse här börjar närma sig tre månader och jag börjar komma in i någon typ av vardagslunk här i Singapore. Om nu vardagen bjuder på weekendresor till Hong Kong och liknande så är jag perfectly fine with it. Bloggarkivet vittnar om en hel del roliga fester och en hel del resande men endast ett par tre bloggposter om pluggandet här. Detta ger en något skev bild av verkligheten då jag de senaste veckorna har pluggat ganska hårt (när jag inte har varit i Hong Kong och eller festat i Singapore). Faktum är att jag har haft fyra midterm-test, ett otal labbar och en hel drös med lektionsuppgifter som ska göras. Detta har gjort att jag de flesta dagar suttit i skolan mellan 9 på morgonen och 10 på kvällen. Asiaterna har lite senare rutiner än vad vi  svenskar har. Studierummen öppnar först klockan 9 på morgonen och det sitter endast ett fåtal människor där innan lunchtid. Går man däremot hem 11 en kväll så är det fortfarande fullt. Tvärtemot Sverige där man knappt kan få en studieplats om man kommer efter 10 på morgonen och är ensam kvar vid 6-tiden på kvällen.

Costsaving in the cinema.... Onsdagar i Singapore betyder vanligtvis Ladies Night, detta otyg som innebär att seriösa utbytesstudenter måste ut och festa mitt i veckan. För tjejer är det ju oftast i princip gratis men vi killar måste lik förbannat hosta upp 150 kronor i inträde och betala 60 kronor för en fatöl. Igår gjorde jag, Kristoffer och Magnus genidraget att boka biobiljetter istället. Tre biljetter till Inglorious Basterds så var både levern, plånboken och morgondagen räddad. Att gå på bio i Singapore är sanslöst bra. Inte för att det är särskilt mycket bättre än Sverige men det kostar mindre än 40 kronor att gå på en vanlig film. Plus att popcornen är sötade också. Och filmen var grymt bra.