onsdag 30 september 2009

Noting else comes close, Singapore GP weekend

Fredag 25/9 - Back in Singapore



There is something strange about this recession...

Efter att ha kommit tillbaka till Singapore och hämtat ut biljetterna och pustat ut åker jag hem och äter middag hos Håkan. Det bjöds på en otrolig middag med tamarind crabs, fresh spring rolls och BBQ king prawns, det godaste jag ätit sedan jag kom hit.  Anna var som vanligt otroligt söt och på ett busigt humör. Den senaste underhållningen heter kasta kuddar på Anton när han gömmer sig bakom soffan. Denna lek blir aldrig tröttsam och det är lika roligt för varje ny kudde som kastas.

Efter middagen åkte vi ner för att se F1-träningen sent på kvällen. Det är relativt odramatiskt att se F1 tidsträning eftersom ingen kör om någon och ingen riktigt kör för fullt. Något som man aldrig förstår när man ser Formel 1 på tv är hur mycket bilarna låter. De är helt enkelt fruktansvärd högljudda och var och en av de låter som ett jetplan. Öronproppar rekommenderas.




Lördag 26/9

Efter mina sunrise tours i Indonesien har min dygnsrytm justerats till det bättre. Jag går upp tidigt och åker till skolan för att träna och efterföljande dopp i poolen. Vädret i Singapore är riktigt bra den här helgen med mycket sol och nästan inga moln. På eftermiddagen åker vi ner till F1-området och kollar på Formel BMW och Carrera Cup-racen.  Det är fruktansvärt varmt och när ölen kostar 8 dollar och en flaska vatten 5 dollar så fuktar man gärna strupen med en eller två öl istället för vatten. Efter att ha gått runt lite på området delar vi på några jugs Tiger i Chijmes, ett bardistrikt i närheten av City Hall och F1-området. Kvällens huvudattraktion är F1-kvalet sent på kvällen. Kvalet blir ganska spännande med lite avåkningar och liknande. Jag hade egentligen tänkt gå på F1-party på Supper Club efteråt men jag var för trött och åkte hem istället. Synd så här i efterhand, det kan ha varit en bra fest.




Söndag 27/9

Jag fortsätter min hurtiga helg med att åka och spela squash i ett par timmar tillsammans med Anton. Efter detta möter vi upp ett gäng vid poolen på skolan och ligger där några timmar. Det är så varm att en pool nästan tillhör avdelningen mänskliga rättigheter här i Singapore. Påminn mig om att jag måste hitta någon bra public pool i närheten av Commonwealth där jag bor (alternativt flytta till en condo med pool).


Fram mot kvällen åker vi ner till Formel 1-området för helgens huvudattraktion, själva racet. Loppet är ganska sansat och Lewis Hamilton har inga som helst problem att ro segern i hamn. En krasch inträffar efter halva loppet och en safety car kommer ut i några varv och trycker ihop fältet. Då passar Nico Rosberg som låg tvåa på att dra på sig en drive thru penalty för att ha korsat vita linjerna efter depån för tidigt. Mycket klantigt och han tappar från 2:a till 14:e plats. Button och Barichello kör bra trots dåliga startpositioner och ingen kan längre på allvar hota dem i F1-mästerskapen.



Formel 1 är, i likhet med golf en så kallad TV-sport. Från våra budgetplatser (1500 kr styck) kunde vi se en sträcka på några hundra meter. Hade vi inte haft två stora skärmar att följa loppet på hade vi inte haft en chans att hänga med. Trots detta var Formel 1 en grym upplevelse som man bör passa på att gå på någon gång i sitt liv om man får chansen. Med stor sannolikhet åker jag till KL i mars för att se deras Formel 1 lopp. Formel 1 är en ganska stor cirkus och förutom loppet händer det otroligt mycket runt omkring. Hela Singapore fylldes av turister och 100 miljoner människor följde loppet på TV och såg Singapores skyline. På så sätt tror jag att F1 och liknande event är otroligt viktigt om man ska göra anspråk på epitetet världsstad.  

Java 19-25 september

Prolog

Recess Week är ett fenomen i skolorna i Singapore. Konceptet går ut på att utbytesstudenterna sticker iväg och reser i en vecka och att asiaterna stannar hemma och pluggar i en vecka. Väldigt skönt med en veckas lov mitt i terminen men smått oförklarligt bra egentligen. Singapore är ett bra land att resa ifrån. Flygbiljetter är generellt billiga och det finns för många resmål inom 2-3 timmar för att man ska kunna bestämma sig. Jag Magnus och Anton bestämde oss för att åka till Java, huvudön i Indonesien för lite sightseeing och naturupplevelser. Efter att ha lusläst Lonely Planet och diverse resesidor på internet hade vi en någorlunda klar rutt för oss.


Fredag 18/9


19.00
På kvällen levererar Magnus en bomb av sällan skådat slag. Han har åkt på någon form av matförgiftning och ligger inlagd på sjukhus. Dessutom har han alla våra flygbiljetter på sitt kort. Jag och Anton bestämmer oss för att avvakta, en matförgiftning kan inte vara så farlig och han är säkert utskriven före vårt plan lyfter kl 8 imorgon.


23.00
Det verkar inte bättre än att Magnus kommer att ligga kvar ett tag. Vi bestämmer oss för att ta oss till Java och sedan möta upp honom under den senare delen av resan.


1.00
Anton tar sig till sjukhuset för att hämta ett sjukintyg som vi måste ha för att kunna ta ut bokningen som ligger på Magnus kort. Jag älskar den typen av byråkrati. Mycket trött och uppgiven går jag till sängs och sover några timmar innan planet ska lyfta.

Del 1  Surabaya- Yogyakarta- Surabaya

Lördag 19/9

Jag och Anton tar oss ut till flygplatsen, Changi, tidigt på morgonen för att hinna med vårt flyg. Det är lätt att förstå varför Changi anses vara världens bästa flygplats. Den är närmast klinisk ren och snygg och behaglig. Om man bor i Singapore kan man gå genom immigration på 5 sekunder med fingeravtryck (!). Säkerhetskontrollerna sitter vid varje gate istället för i början. Allt detta gör att det inte behöver ta mer än 10 minuter att checka in och sätta sig vid gaten, mycket smidigt.

Förväntansfulla landar vi i Surabaya tidigt på förmiddagen. Vår plan är att ta oss ut till Yogyakarta, en stad ca 40 mil bort för att vara där några dagar. Vi har läst att det ska vara relativt smidigt att ta tåg till Yogya, när vi frågar i turistinformationen skrattar de däremot. Tydligen såldes de sista tågbiljetterna för en månad sen. Vi tar oss ut till busshållplatsen för att leta efter en bra och bekväm lyxbuss som kan ta oss dit för en billig penning. När vi kommer fram till busstationen får vi intrycket att hela Indonesien är ute och reser denna helg vilket också visar sig vara sant. Vi har kommit till Indonesien mitt under Idul Fitri, avslutningen av Ramadan och närmast jämförbar med julafton i västvärlden. Alla är på väg hem till sina familjer och det är fullkomligt kaos i hela Indonesien. Lonely Planet uttrycker det så här: "Don't even consider travelling during the week before and after Idul Fitri".


Så här glad var jag kanske inte under hela bussresan

Efter mycket om och men sitter vi på en "Ekonomibuss" på väg till Yogyakarta. Det är trångt, det är ingen aircondition och det är en 10 timmars bussresa. Några punkter från bussresan.
  •  Under hela resans gång klev det på försäljare som ville sälja vatten och diverse snacks. De klev på väldigt smidigt i samband med att bussarna saktade in och de hoppade av i farten några minuter senare. Eftersom det inte fanns några toaletter ombord och färden skulle vara i 10 timmar så var det inte att tänka på att köpa vatten, oavsett hur uttorkad man var. 
  • Inte nog med att försäljarna klev på varannan minut, det klev också på diverse trubadurer som spelade Indonesiska folkvisor på ukulele och trummor. Efter att de rivit av ca tre låtar gick de runt och samlade in pengar i en burk och hoppade sedan av i farten. Detta var kul de första gångerna men efteråt var det bara oerhört tröttsamt. 

Så här glada var vi bara när det togs kort.

Sent på kvällen kommer vi fram till Yogyakarta och tar en taxi in till stan. Taxin kostade mer än våra bussresor tillsammans. En ljuspunkt under dagen är att vi hittar ett bra hotell att bo på.

Söndag 20/9

Planen för dagen är att hinna med att besöka Borobodur, Sydostasiens största buddistiska tempel som ligger en bit utanför Yogya. Idul Fitri-högtiden fortsätter göra livet surt för oss. Alla travel agents har stängt och ingen vill köra oss ut till Borobodur för en billig penning. Det slutar med att vi tar en taxi ut dit vilket är bekvämt men ganska dyrt.


Gatan där vårt hotell, Bladok Losmen låg.

Borobodur var både vackert och mäktigt, det är smått oförklarigt hur någon har byggt allt detta för över 1000 år sedan.

 
 
 
 
 


Efter hemkomsten från Borobodur går vi runt en sväng på stan och bestämmer oss för att hyra en moppe för att åka runt lite. Vår uthyrningskille berättar att han varit i Köpenhamn och hälsat på en kompis och att han känner till Malmö. Jag kan inte i mitt liv förstå hur man har råd med en flygbiljett till Köpenhamn när man hyr ut moppar för 30 kronor om dagen.

Hemma hos mopeduthyraren


Ready to go




Ganska omgående fick vi soppatorsk och tvingades leda hojen till bensinmacken

Att köra moppe i Indonesien är ungefär lika kaotiskt som det låter. Några observationer från moppefärderna:
- Det är enkelt att köra moppe när man åker med strömmen. Så länge man bara följer efter alla andra lär man sig hur det fungerar. Mopparna är både smidiga och snabba att köra i det trafikkaos som oftast råder.
- Efter 10 minuters körning börjar man förstå hur kaoset är uppbyggt. Den främsta regeln som styr trafiken är att ingen vill köra in i någon annan. Om man vågar lita på detta så kan man köra ganska smidigt i trafiken. Mopparna tar sig också fram överallt och man behöver inte bry sig om småsaker som enkelriktade gator.
- Efter några timmar i trafiken börjar man känna sig bra och man får upp ett flyt och ett tempo i körningen. Nyckelordet är dock rutin. Man tycker att man gör en snygg omkörning av en bil för att sekunden senare bli omkörd av en tvåbarnsmor på insidan.

Måndag 21/9

Vi går upp okristligt tidigt på morgonen för att hinna med vår andra tempeltur, denna gång till Prambanan, ett hinduiskt tempel i närheten av Yogya. Strax efter 5 sätter vi oss på moppen och beger oss ut på landsvägen i gryningen. Den här tiden på dygnet är det behagligt att köra i Indonesien. Det är tyst och lugnt och nästan ingen trafik på vägarna.

 
 


Efter att vi kommit tillbaka inser vi att vi måste planera upp resten av resan. Siktet är inställt på en tour till Mount Bromo, en häftig vulkankrater på östra Java. Eftersom att det är Idul Fitri vill ingen köra oss på tisdagen som är en public holiday i Indonesien. Magnus har också vaknat upp från dödsskuggans dal och har bokat en flygbiljett till Surabaya på tisdagsmorgonen för att möta upp oss. Vi bestämmer oss för att ta oss till Surabaya. Efter en tur ut till tågstationen får vi reda på att de flesta tåg är fulla. Det går ett nattåg till Surabaya klockan 3 men det kostar över 300 kronor vilket känns som rena rånet i Indonesien. Vi är nära att flyga Indonesiskt inrikesflyg till Surabaya men eftersom vi båda känner att vi har för mycket att leva för köper vi de orimligt dyra tågbiljetterna. Vi lyckas också osannolikt nog hitta en tour som utgår från Surabaya på tisdagsmorgonen. Lyckan börjar äntligen le mot oss.

Strax efter tre lämnar vi Yogyakarta på ett indonesiskt lyxnattåg. Ett nattåg i Indonesien är inte som ett nattåg i Sverige. Tanken är inte att man ska sova på tåget. De släcker inte ens lamporna i kabinen. Jag försöker sova men vaknar vid halv 5 av att det spelas orimligt hög musik från högtalarna. Jag ser på skärmen att de lite otippat spelar en dvd med Bon Jovi, Live from Zurich. Konserten följs upp av några avsnitt av Tom och Jerry för att sedan avslutas med en serie riktigt smöriga Celine Dion musikvideor samtidigt som några Indonesier ber morgonbön. Det är en ganska märklig och nästan surrealistisk upplevelse att färdas genom den Indonesiska landsbygden i soluppgången ackompanjerat av Celine Dion och morgonböner.Vid halv 9 på morgonen kommer vi fram till Surabay och del 2 av resan kan börja.


Sammanfattning Yogyakarta.

Yogyakarta är en ganska mysig Indonesisk stad med ca en halv miljon invånare. Jag gillade staden mycket och turistkvarteren var ganska mysiga med trevliga backpackers men samtidigt inte överdrivet turistigt. Borobodur-templet var väldigt häftigt att se men har man sett Angkor Wat i Kambodja blir tyvärr alla andra tempelupplevelser lite tama. Resan i sig var tyvärr också lite kaotisk, dels för Magnus sena avhopp och dels för att vi kom mitt under Idul Fitri, vilket var sällsynt dålig tajming. Jag kan tänka mig att det är ungefär som att komma till Sverige under julafton. Allt är stängt och alla är med sina familjer och firar.


Del 2. Surabaya - Ijen - Bromo - Surabaya.


Tisdag 22/9

Tidigt på morgonen möter vi upp Magnus samt vår chaufför på flygplatsen i Surabaya. Det var en enorm lättnad att bara få sätta sig i en bekväm bil med en privat chaufför efter det kaos som rått de senaste dagarna. På dagschemat stod bilfärd till Ijen-området i östra Java, en ca 9 timmars bilfärd. Vår chaufför, Imam, visade sig vara en trevlig man som pratade bra engelska och var mån om att visa oss runt i Indonesien. Runt middagstid kom vi fram till vårt hotell där vi spenderade natten. Hotellet låg mitt på ett kaffeplantage och var en gammal kolonialbyggnad med stora rum och högt i tak. Eftersom vi skulle upp tidigt på morgonen dagen efter blev kvällen inte så lång.

Den förlorade sonen är tillbaka


Lunch på en random restaurang på den Indonesiska landsbygden


 
Vårt hotellrum i Ijen


Dagens vulkantrekkingoutfit, Jacka Uniqlo, Byxor Batik (Yogyakarta)


Temat var batik



Onsdag 23/9
Klockan halv 5 på morgonen går vi upp för att ta oss till Kawah Ijen, en gigantisk kratersjö omgiven av vulkaner. Det är en ganska jobbig trek på cirka 3 km innan vi kommer upp till sjön. Väl uppe möts vi av ett närmast surrealistiskt landskap.



 
 
 
 
 
Otroligt vackert


Efter att ha tagit oss ner igen, ganska svettiga och med kläder fullkomligt indränkta i svavelångor sätter vi oss i bilen för att ta oss till Mount Bromo, en stor vulkankrater.


Imam, vår chaufför, stannar till på ganska många ställen för att vi ska få se hur kaffeodlingar, risodlingar och tobaksplantage ser ut. Höjdpunkten är när vi stannar till utanför ett hus där en massa tobak ligger för torkning. Mannen i huset kommer ut och ser mycket glad ut över att vi kommit på besök. Han bjuder på hemrullade cigaretter och visar hur man röker tobak på Indonesiskt vis. Efter detta bjuder han in oss till sitt hem och bjuder på kakor och vatten. En av resans absoluta höjdpunkter och ett oförglömligt minne.


Kaffeplantage


Risfält


Utanför tobakskungens bostad


Tobakskungen med familj


Att ta med sig jobbet hem


 
Vi blev bjudna på kakor i hans vardagsrum, mycket trevligt. I mitten sitter Imam, vår chaufför.




På onsdagskvällen kommer vi fram till Mount Bromo och vårt hotell, som ligger på kanten av det gigantiska kraterlandskapet. Det är väldigt kallt på 2200 meters höjd, även i ett varmt Indonesien kryper temperaturen lätt ner till 5 grader.  Efter att ha ätit en god middag går vi och lägger oss tidigt.


Basecamp Mount Bromo


En underbart vacker solnedgång


 
Middag i Bromo 


Torsdag 24/9



Klockan 3 går vi upp i mörkret och sätter oss i en Jeep som ska ta oss upp till en utsiktsplats för att titta på soluppgången. Jeepfärden i sig är en upplevelse i mörker och på riktigt dåliga vägar. Väl framme på utsiktspunkten väntar spektakulära vyer. Soluppgången är en ganska underskattad upplevelse, för mig är detta den fjärde i rad som jag får uppleva. Jag ger er Mount Bromo i soluppgången:




Vykortsbilder



 
 
 



Efter att ha kommit tillbaka till vårt hotell vid 8-tiden väntar en välbehövlig frukost innan vi sätter oss i bilen på väg tillbaka till Surabaya.

Surabaya, Indonesiens näst största stad är ingen rolig skapelse. Staden är ful, smutsig och alldeles för tätbefolkad och fattig på turistattraktioner. När vi inser att hotellpoolen är alldeles för smutsig för att vara hälsosam att bada i går vi ut en sväng på stan för att kolla runt lite. Vi åker till Surabaya Zoo vilket visar sig vara bland det bedrövligare jag sett i mina dagar.

Några trötta komodovaraner
 

Lite otippat är min gamla arbetsgivare någon form av elefantfadder på Surabaya Zoo

På kvällen går vi ut för att äta på en restaurang vi sett i Lonely Planet. Vi bestämmer oss för att gå dit, då det inte ska vara längre än 500 meter på kartan. Att gå runt i Surabaya är ingen höjdare, trottoarerna är dåliga och trasiga om de ens finns och man ser stora råttor springa lite överallt. Det finns heller inga övergångsställen och skyltningen är minimal. När vi kommer fram till den förväntade platsen för restaurangen ser vi bara en stor bensinmack. Vi går fram och frågar tjejen vid pumpen var restaurangen ligger och hon skrattar och säger "it's here" och pekar i marken. Tydligen har den gamla kolonialvillan med den fina restaurangen jämnats med marken och ersatts av en bensinmack under de år som gått mellan Lonely Planets besök och vårat. Vi hittar en annan restaurang och går sedan och lägger oss tidigt efter 4 (!) soluppgångar i rad.

Sammanfattning del 2.

Om den första delen av resan var medioker kan denna del bara sammanfattas med ett ord. Magiskt. Fantastiska naturupplevelser tillsammans med att vi fick se och uppleva den Indonesiska smutsiga men vackra landsbygden. Imam var en fantastisk reseguide och även om vi betalade ganska mycket för hela tourpaketet så var det värt varenda krona. Indonesierna är ett fantastiskt trevligt och öppet folk som alltid har nära till ett stort leende. Denna gästfrihet känns lite otippad i ett land som man kanske främst förknippar med fundamentalistiska muslimer och terrorism.

Fredag 25/9

Tillbaka till Singapore och civilisationen. Changi Airport är exakt lika bra och smidig som förra gången och det känns verkligen skönt att vara tillbaka. Efter två månader här börjar man känna att man kommer hem när man kommer tillbaka i landet. Jag tar MRT:n in till stan för att gå och hämta ut Formel 1-biljetterna. Singapore kryllar av turister och jag inser att jag själv ser ut som en när jag går omkring med min backpacker-ryggsäck i centrala Singapore och känner mig äcklig och orakad. Jag vill bara säga till alla jag ser att jag inte är turist här. Jag är inte en av de som sitter på Starbucks eller Burger King i trekkingskor och blandar i water purification pills i det löjligt rena kranvattnet. Jag må se ut som en turist just nu idag men jag bor ju här. Det här är min stad.

Några observationer: 


Big in Indonesia..... Jag vet inte på hur många Indonesiska mobilkameror våra ansikten har fastnat men det räknas i tiotals. På varenda restaurang vi stannade och åt på längs vägarna ville kyparna och annat löst folk ha bilder på oss tillsammans med sig själva. Jag vet inte om det beror på att de aldrig sett turister tidigare eller om det beror på att de inte sett så unga turister tidigare och förväxlat oss med Boyzone eller liknande. Hur som helst, kul att vara superstar och kul att kunna göra någons dag. Även på gatorna i mångmiljonstaden Surabaya ropade folk efter oss, "Hello misterrrr", "How are you" och liknande. Inte för att de ville sälja något utan för att de var glada över att se oss och få prata lite engelska.

 
Några av de tillfällen där vi ställde upp på kort

Not in our sacred soil...... Det är ingen smickrande bild av Indonesien som ges i medier runt om i världen. Det rapporteras om Balibomningar hit och dit och hotellbombningar i Jakarta. Man får lätt intrycket att Indonesien är väldigt konservativt muslimskt och att befolkningen sympatiserar med terroristerna. Detta är så fel det kan bli. Jag har under mina resor i Asien aldrig stött på ett folk som är så vänligt och trevligt som Indonesierna. Allt från folket på bussterminalen som hjälpte oss att hitta rätt buss till tobakskungen som bjöd in oss till hans hem. Alla man möter är genuint glada över att se turister och välkomnar en med de varmaste leendena du kan tänka dig. Dagarna innan vi åkte till Java sköt Indonesisk polis ihjäl bland annat Noordin Top, Sydostasiens mest eftertraktade terrorist och en av männen bakom både Balibombningarna och hotellbombningarna i Jakarta. Invånarna i deras hembyar går nu ut och aktivt säger att de inte vill begrava terroristerna i sina byar. Denna handling av folket tycker jag säger mer om Indonesien än någon nyhetsartikel i hela världen.