En liten reflektion i sammanhanget var att jag flög till Vietnam med Lion Air, vilket som på förhand såg ut att kunna bli en av de sista flygningarna jag skulle göra. Lion Air är ett Indonesiskt lågprisflyg som inte får flyga inom EU på grund av att de inte lever upp till EU:s flygsäkerhetskrav. Därför blev jag oerhört positivt överraskad när jag satte mig på det splitternya planet och blev betjänad av mycket trevliga indonesiska flygvärdinnor, jag blev till och med "uppgraderad" till en av platserna vid nödutgången där jag kunde njuta av extra benutrymme. Min poäng med att berätta detta var alltså att man inte ska döma hunden efter håren, och att min Lion Air-upplevelse var flera gånger bättre än de flesta SAS-flygningar jag gjort under åren.
Efter ett kärt återseende med familjen på flygplatsen så åkte vi till Vung Tau, ett semesterställe en bit utanför Saigon. Av ganska förståeliga skäl så var vi de enda svenskar som hittat dit, förmodligen de första svenskarna någonsin förutom Håkan som hade varit där innan med sin familj och därför rekommendera att vi skulle åka dit. Pappa, som aldrig någon skulle åka på charterresa med risk för att verka svennig nappade givetvis direkt.
Vung Tau harbourfront
"Ska de vara så bleka?" var en av de frågor jag ställde mig när jag såg min familj. Jag hade glömt att Sverige var ett köldbitet land i norden där man får vara glad om man kommer upp i ett par soltimmar i november. Att bli brun var därför föga förvånande något av huvudmålet för mina systrar denna resa. Dagarna i Vung Tau spenderades därför till stor del på hotellets solstolar i liggande ställning. Jag tror aldrig att jag har läst fler böcker under kortare tid än jag gjorde de första tre dagarna i Vung Tau.
Twisted Sisters
Även nyårsaftonen spenderades i Vung Tau. I desperat jakt efter något lite mer västerländskt ställe att fira detta så hamnade vi till slut på ett "New Years countdown party" på ett hotell i Vung Tau. Efter middag på vårt eget hotell åkte vi dit i hopp om att få uppleva ungefär den stämning som kan tänkas råda på Times Square samma afton i en annan del av världen. Förväntningarna var kanske orimligt högt ställda men till vår stora besvikelse fanns inga fyrverkerier överhuvudtaget. Istället fick vi se fyrverkerierna smälla av på en storbildsskärm efter en ganska misslyckad nedräkning (min nya HTC Hero visade google-syncat tiden till 11.58). Det mest positiva som kom ut ur partyt var att det var free flow på champagne (rysk).
Efter att ha varit i Vung Tau strax under en vecka styrde vi färden mot Saigon, en stad jag mer och mer kommit att gilla under mina besök där.
Julia under ett försök att korsa gatan
Gammal svensk propaganda-affisch på Krigsmuseet.
Det är svårt att beskriva Saigon för någon som aldrig varit där men det kan beskrivas som ett mer eller mindre organiserat kaos. Smutsigt, stökigt, mopeder överallt, människor överallt men framför allt väldigt charmigt. Detta är så långt ifrån Singapores löjligt organiserade trafik och rena gator som man kan komma vilket är på ett sätt ganska befriande. Detta var min tredje gång i staden och jag har kommit att gilla den mer och mer för varje gång. Det finns kanske inte jättemycket saker att se i Saigon men en av höjdpunkterna är att bara gå runt i staden och uppleva det stillsamma lugnet som infinner sig i en stad full av kaos.
En av höjdpunkterna av hela Vietnam-vistelsen var när vi åkte ut till Trucs systers restaurang en bit utanför Saigon. En otroligt fin och mysig restaurang belägen mitt i en väldigt vacker park. Maten var bland det bästa jag ätit i Vietnam och således också bland det bästa jag ätit i Asien.
Familjen + Trucs systerson som var vår chaufför/guide under dagen.
Efter några dagar i Saigon lämnade vi Vietnam och åkte till Bangkok. Mer om detta i ett senare blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar