Gili-Bali Final Trip

Terminen, tillika min vistelse i Singapore börjar nu närma sig sitt slut. Undervisningen slutade ganska tidigt i April och sedan ligger några sluttentor i slutet av April. Därför passar det väldigt bra för alla utbytesstudenter att åka ut och resa under vad som egentligen kallas "reading week". Till mitt försvar ska jag säga att jag faktiskt tog med Marketing-kursboken och läste flitigt. I alla fall på flyget på väg hem.

Jag ser det inte som att jag rest särskilt mycket här i Singapore. Innan jag åkte hade jag en tanke på att jag skulle resa mycket oftare, särskilt på helgerna. Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag att jag faktiskt har rest ganska mycket. 5 veckor under jullovet. En vecka på vardera recess week och en massa andra resor (inkluderat en vecka i Norge). Jag har alltså rest totalt mer än 2 månader under hela Singaporevistelsen (!).

Ett I-landsproblem med att resa så pass ofta är att man ofta har svårt att uppskatta de resor man faktiskt gör. Det går lite slentrian i Thailandsresorna efter ett tag, kanske för att det är lite för enkelt att resa. Phuket är bara en och en halv timme bort och oftast är biljetten billigare än 1000 kr. När man reser från Sverige åker man ju gärna till värmen, när man åker från Singapore försöker man åka bort från värmen. 28 grader i Thailand? Kom igen, det brukar jag ställa AC:n på för att kyla ner sovrummet. Det exotiska går lite förlorat, så att säga.

När så den sista resmöjligheten uppenbarade sig så bestämde sig jag och Magnus för att dra till Bali och Gili Islands under en dryg vecka. Målet var att sola, bada, dricka öl och dyka.

Bali är kanske ett av de få ställen man kan åka till i Sydostasien där svenskar inte är den dominerande nationaliteten. Istället kryllar det av australiensare, mest surfdudes och en hel del 50+ white trash. Vi flög till Bali ganska sent på dagen, tog en kväll i Kuta Beach och satte oss på båten till Gili redan morgonen efter.

Gili är egentligen tre öar, och det charmiga är att alla är ganska primitiva. Det finns i dagsläget inga lyxresorter och Gili T, där vi var, bestod klientelet mest av backpackers. Vi bodde på en dykshop och det blev en hel del dykning. Jag dök ett dyk varje dag och Magnus dök väl 8 dyk totalt. Bortsett från dykningen fanns det kanske inte så jättemycket att göra på Gili. Man kan snorkla, ligga på stranden och dricka öl på kvällarna i princip. Och lite där ligger väl hela charmen med Gili.

Stranden på Gili under ganska dåligt väder

På cykeltur runt Gili

Dykshopen där vi bodde och dök

Dykbåten sjönk en natt när det regnade

Stranden på Gili

Efter fyra dagar på Gili kände vi att det fick vara nog och vi åkte tillbaka till Bali igen för att tillbringa två dagar där. På vägen till Gili hade vi en underbar båtresa. Havet var helt lugnt och med vår snabba speedboat tog det kanske en och en halv timme att komma över. Vid ett tillfälle hoppade delfiner kring båten! På vägen tillbaka var det aningen sämre väder. Det var de största vågorna jag sett i mitt liv och vid något tillfälle kändes det oklart om vår förhållandevis lilla båt skulle klara det där. Ca hälften av de som åkte båten satt och spydde under den tre timmar långa färden.

När vi så kom fram till Bali så lämnade vädret en del övrigt att önska. Det var ett väder som jag närmast förknippar med en svensk sommardag med regn. Ni vet, när det inte blåser, det regnar bara lite och det är grått och trist och disigt. Som svensk är man ju van vid detta och det värsta som händer är väl att man sitter inne och gnäller lite över att det inte blir någon grillning ikväll. På Bali fanns det absolut ingenting att göra. Hela konceptet med en strandort bygger ju på att vädret ska vara bra. Tyvärr fortsatte detta skitväder även dag 2 vilket gjorde att den dagen också gick förlorad.

På dagen då vi skulle åka hem lättade då äntligen molnen och det blev kanonväder. Eftersom vårt plan gick sent på eftermiddagen så hyrde vi moppar och åkte ut till Uluwatu på Balis södra spets. Uluwatu tempel är ett tempel som ligger högt uppe på en klippa, som ni kan se på bilderna här nere. Enligt uppgift ska det vara ganska häftigt vid solnedgången. Jag är benägen att tro på det.

Jag i en spirituell pose (notera den obligatoriska sarongen)

Efter lite tempel-sightseeing åkte vi till Uluwatu beach som ska vara bland Balis bästa surfställen. Eftersom jag inte kan surfa så var det givetvis inget för mig men det var häftigt att se i alla fall. 

Vad tyckte jag då om Bali? Nu hade vi ju dåligt väder under majoriteten av tiden vi var där men jag vet i ärlighetens namn inte om jag gillade det så mycket. Stränderna, vattnet och maten är förmodligen bättre i Thailand. En stor anledning att åka dit är ju för att surfa, så om man kan det så är det nog betydligt bättre. Kuta Beach, där vi bodde, var ganska ocharmerande med sunkiga hotell, McDonalds och Starbucks och alla andra västerländska kedjor. Om man ska göra Bali under en längre tid så rekommenderar jag att dra ut till Gili för att komma bort lite från verkligheten. 

Finkultur i Singapore

Jag har tidigare berättat om att vi vid ett möte med en viss Hollywood-stjärna för någon månad sen lovade att gå på hans teateruppsättning i Singapore. Jag ska undvika att ta någon som helst cred för detta initiativ, då det var Max som fixade 6 stycken fribiljetter till sista föreställningen av Shakespeare-pjäsen "The Tempest". Jag kan inte alla detaljer men låt oss nöja oss med att säga att det var ett ganska coolt mejl från Kevins agent innehållandes textraden "Kevin would like to buy 6 tickets for his friend, Max". Teatern var uppsatt på Esplanade, Singapores opera/teaterhus men var någon form av samarbete mellan Kevins teater "The Old Vic" i London och Esplanade.

Eftersom jag varit svältfödd på all form av finkultur under de senaste åren, ja kanske hela livet, så såg jag mycket fram emot att få njuta av en gammal klassisk Shakespeare-pjäs och fraternisera lite med kultureliten.

Vi var ett glatt gäng på 6 personer, hela lägenheten, som först inledde med en middag på WineConnection vid Robertson Quay. WineConnection, som namnet kanske antyder, lockar med oslagbara priser på viner, något som dricks väldigt sällan i Singapore. Dels för att det är riktigt dyrt (minst 100 kr för en duglig flaska) och för att det är för varmt (öl är bättre). WineConnection, som egentligen är en butik med en restaurang i sig har ungefär deras retailpriser på vin som restaurangpriser och har dessutom ganska prisvärd mat. En klar favorit!

Notera mina glasögon, som gjorda för en kulturkväll 

Notera Magnus skjorta, som gjord för en kulturkväll

Till höger ser ni Max, som kanske var den av oss som tog begreppet kultur på allra störst allvar.

Teaterupplevelsen i sig själv var mycket bra. Det var inga dassiga "restricted view"-biljetter Kevin hade fixat utan vi satt på de kanske bästa platserna i hela salongen. Själva pjäsen och uppsättningen var mycket bra med riktiga professionella skådespelare. Eftersom pjäsen var skriven av Shakespeare innehöll den en hel del gammal brittisk engelska, vilket kan vara svårt för även den mest inbitna anglofilen att förstå. Det var därför stundtals svårt att hänga med i dialogen, givetvis låtsades jag som att jag förstod och skrattade åt de mest komplicerade ordvitsarna.

The Esplanade ligger nere vid Marina Bay, nedanför Central Business District och Singapore Rivers mynning. Som ni ser på bilden är det ett ganska häftigt operahus dom har byggt. För 3 miljarder så byggde de en byggnad som ska efterlikna två gigantiska durianfrukter.

Här är vi uppe på takterassen och ser ut över Singapores skyline, som ni kanske känner igen från min bloggheader. Skylinen är egentligen ganska mesig jämfört med typ Hong Kong eller andra asiatiska städer (högsta byggnaderna är bara 280 meter) men den är oerhört vacker, med vattnet och det gamla koloniala Fullerton Hotel i förgrunden.

Påsk i Norge

Så var jag hemkommen, jetlaggad, kulturchockad men i överlag mycket nöjd med min vecka i Norge.

På söndagskvällen, 28 mars, åkte jag ut till Changi i ganska god tid innan för att gardera mig mot eventuella händelser och i viss mån för att jag inte hade något annat att göra hemma. Flygplatsen erbjuder nämligen en hel del som inte finns i hemmet. Efter en inledande sushimiddag gick jag till apoteket för att köpa sömntabletter (ja, man får köpa receptbelagd medicin efter tullarna) och sedan satte jag mig i HD-loungen för att se lite fotboll på storbilds TV innan boarding. Jag har nog aldrig varit med om en smidigare 13 timmars-flygning men tabletterna hjälpte mig att somna så fort vi kommit upp i luften och jag vaknade någonstans över Ryssland och landade i Munchen någon timme senare.

Jag hade tre timmars väntetid i Munchen där jag fick något av en chock flera gånger om. Första chocken kom när jag insåg att alla var Europeer. Trots att Singapore kryllar av Europeiska expats och att jag nästan uteslutande umgås med Europeer så är jag van vid att i alla fall känna mig lite annorlunda än alla andra Asiater. Ganska löjligt kanske men jag tror att det är svårt att förklara för någon som inte har fått uppleva det. I Munchen däremot var jag en nobody, lika blek och färglös som alla andra. Den andra chocken kom jag när jag skulle köpa frukost (Lufthansas Rösti-frukost med korv lockade inte, tyvärr). En baguette och en vatten för 9 euro. Ska det vara så dyrt? Jag brukar äta samma sak till frukost för strax under 15 kronor i Singapore.  

Så efter några timmar landade jag på Gardermoen, tog ett flygtåg intill Oslo och möttes upp av Pernille som hade tagit med en varm jacka till mig som skulle skydda mig mot den omedelbara köldchocken. Oslo bjöd på 0-gradig temperatur men  i början frös jag som att det var 20 minusgrader. Jag var smått orolig inför att åka upp till den kalla Norska fjällen. Efter en dag hemma i Oslo så åkte vi till det vackra Rondane fjällen och Pernilles familjs fina fjällstuga där.

Så här vackert väder var det tyvärr inte hela tiden. De första dagarna hade vi lite molnigare, temperaturen var det dock inget fel på, strax under 0 grader hela tiden och bra före i spåren. Det var några år sedan sist jag stod på längdskidor men det gick överraskande bra måste jag säga.

Så här såg jag ut i spåren,drickandes Solo, den norska officiella påskdrycken (som Fanta fast godare).

 

                                                               Fjället på påskafton

                                                      Pernille utanför deras fina stuga

Dagarna spenderades till stor del ute i skidspåren och kvällarna spenderade inne i stugan och allt som hör det till med goda middagar, kortspel och bokläsning. Det var otroligt avkopplande att komma bort från det Asiatiska kaoset för en stund och bara koppla av i den friska fjällluften. 

Efter att ha firat påsk i Norge så anar jag att påskfirandet smäller aningen högre där än i Sverige. Till exempel är alla lediga på skärtorsdag och det är ett mindre trafikkaos på vägarna runt Oslo eftersom alla är på väg till och från sina fjällstugor. Vår påskafton inleddes med en skidtur i soligt väder upp på fjället. Efter detta så bjöds släkt in för att avgöra årets "påskeskirenn", en mycket prestigefylld skidtävling.

Jag laddar upp inför tävlingen 

Peik, Pernilles pappa var tävlingsarrangör och bjöd på förfriskningar för alla tävlande. 

Tävlingen gick ut på att under två varv runt stugan få så lika varvtid som möjligt samtidigt som man skulle utföra vissa aktiviteter, ovan ser ni Pernille i färd med att äta en godisbit fastknuten i en stavanordning och jag själv när jag kastar ner ölburkar med en snöboll. 

Skidtävlingen var bara en del av den stora tävlingen. Den bestod även av en frågesport och en teckningslek, (typ charader) efter middagen. Tillställningen var mycket trevlig och avslutades med en prisutdelning där jag faktiskt gick och vann hela tävlingen, tätt följd av Pernille.  

Fler fjällbilder

På påskdagen åkte vi tillbaka till Oslo igen eftersom mitt flyg hem skulle gå på måndagen. Den sista dagen spenderade vi på folkmuseet i syfte att bilda mig om Norges kulturella historia. 

Pernille på folkmuseum 

Jag fick bland annat se hur Pernille växte upp. 

En Norsk stavkyrka

Efter en fantastisk påskvecka satte jag mig på planet tillbaka till Singapore igen. Det blir ganska stora kontraster att byta mellan Norsk vår och livet i den Singaporeanska 30-gradig värmen och det är en nästan surrealistisk känsla att resa emellan dessa. Resan var dock betydligt enklare och komfortablare än jag hade trott. Eftersom flygen går på kvällen så missar man inte så mycket av dagen och bara man får sova så slipper man den mesta tristessen. 

Slutligen ett stort tack till Pernilles familj, jag kände mig fantastiskt väl mottagen och tack för att ni gjorde min påskvecka till den fantastiska vecka det blev! 

Update

Jag vet inte riktigt varför uppdateringarna inte har blivit av under de dryga två veckor sedan sist. Mycket beror på att jag har haft väldigt mycket att göra i skolan. På NUS fungerar det så att alla kurser är lika långa och sträcker sig över en termin. Alla kurser är dessutom ganska lika varandra i upplägg, till exempel har nästan alla midterms ungefär samtidigt i terminen, samt ett eller flera grupparbeten och en sluttenta. Det finns såklart både bra och dåliga saker med att ha ett sådant system men en uppenbar nackdel är att det är svårt att fokusera på kurserna. I Linkan läser vi aldrig mer än 3 kurser parallellt, vilket jag kan känna är gränsen för vad man kan läsa samtidigt och kunna hålla fokus i alla kurser. En annan nackdel är att arbetsbördan blir lite skevt fördelad. När det är lugnt i en kurs så är det lugnt i alla kurser och då har man nästan ingenting att göra. När grupparbeten börjar närma sig deadline i 5 kurser samtidigt blir det helt plötsligt väldigt mycket att göra. Lite i denna situation har jag hamnat i under de senaste veckorna.

Vad har då hänt sedan sist?

The trip of three generations...

Under en vecka i Mars så åkte jag, Pappa, Håkan och Farfar till Thailand för att roa oss. Motiven med att åka på grabbresa till Thailand brukar ju ofta vara lite skumma men i detta fall fanns inga konstigheter inblandat. Grunden var att Pappa och Farfar hade bokat en resa ner under en vecka, varpå jag och Håkan som praktiskt taget bor nästgårds anslöt oss. För mig passade det utmärkt. På NUS har vi en gång varje termin något som heter E-learning Week. Detta koncept går ut på att man kör all undervisning från nätet under en vecka. För samtliga utbytesstudenter betyder detta ytterligare en ledig vecka att resa på.

Teknik 2010. Två laptops och en iPhone. Farfar var iaf nöjd som via SR:s hemsida kunde streama P1 till poolen i Thailand.

Birthday...
Det dumma med att fylla år en söndag är att det inte finns något riktigt bra sätt att fira det. Fyller man år fredag eller lördag (eller onsdag eller torsdag för den delen) kan man ha en rejäl födelsedagsfest på kvällen. Fyller man år på söndag vill man gärna undvika att vara bakis hela sin födelsedag vilket gör att man inte kan ta födelsedagsfesten på lördag kväll, och sedan fira efter tolvslaget. Jag löste detta genom att fira med födelsedagsbrunch på P.S Café i Dempsey Hill.

Om jag hade haft rejält med pengar så skulle jag förmodligen äta brunch där varje söndag. Jag åt en riktigt god Steak Sandwich (underbart koncept) och en Oreo Milkshake. På bilden ovan kan ni se den underbara skapelsen, milkshaken alltså.

                                                                
                                                Sammantaget en mycket bra födelsedagsbrunch!
Next up, Oslo...
Då man varit utbytesstudent i Singapore under 8 månders tid har man gjort sin fair share av resor. Det är svårt att hitta något riktigt exotiskt som lockar. Paradisö i Malayisa/Thailand? Blir alltid lite långtråkigt.  Djungeltrekking på borneo? Känns lite gammalt. Hong Kong/Macau och festa i någon skybar och bränna pengar på casino? Redan gjort. Oslo då? Ja varför inte, tänkte jag och bokade en tur och retur resa över en veckas tid. Anledningen till att jag sätter mig på ett plan till andra sidan jorden är givetvis att jag ska hälsa på Pernille och hennes familj under en vecka. Jag förväntar mig, förutom att det blir mycket trevligt, att jag kommer att få en smärre chock av kylan. Under 8 månader i varmt klimat så har jag förmodligen anpassat mig en hel del till värmen. Jag fryser numera så fort jag har råkat ställa AC:n på 25 grader istället för 27. Om jag överlever detta så utlovar jag en uppdatering så fort jag kommer tillbaka till Singapore (6 April)!

Hushållsnära tjänster, Singapore style

Blev väckt tidigt i morse av att vår maid kom förbi och skulle städa. Vår maid, en kinesisk medelålders dam kan ett ord engelska, "hello" med vilket hon hälsar på oss när hon kommer. Instruktionerna om städning görs genom att peka och ibland har vi regelrätta ordväxlingar, där vi får prata på engelska, och hon svarar på kinesiska vilket fungerar ypperligt, trots att vi inte kan varandras språk. Hon gör ett helt fantastiskt jobb och ägnar cirka fyra timmar på att städa hela lägenheten, diska kvarvarande disk och ta en rejäl genomgång av köket. För detta betalar vi 10 dollar i timmen, cirka 50 kronor/timme, utan RUT-avdrag.

Detta kan tyckas lite tragiskt, men samtidigt är det verkligheten i Singapore. Det finns knappt en Singaporean som jobbar på en byggarbetsplats, alla är inhyrda från Bangladesh, Indien eller motsvarande. För maids ser det lite annorlunda ut, där kommer de huvudsakligen från Filippinerna, Kina eller andra fattiga länder. Alla jobb som är för skitiga för Singaporeaner tar man hit gästarbetare för. Jag kan tycka att detta är helt okej så länge man behandlar alla på ett vettigt och humant sätt. Utlänningar får komma hit och jobba till en lön som är för låg för en Singaporean men betydligt högre än i hemlandet. Tyvärr är världen inte perfekt och jag antar att många blir utnyttjade och lurade samt tvingas bo under levnadsstandarder som inte är okej ens i Asien.

 I en annan del av världen kan man läsa i tidningarna om debatten kring hushållsnära tjänster. I ärlighetens namn har jag svårt att tycka synd om Ingrid, 48 som tjänar 17 000 kronor i månaden på att städa pensionärers lägenheter.

Same old ladies night

Med en bakfylla av bibliska mått sitter jag och försöker sammanfatta vad som faktiskt hände igår. I linje med onsdagstraditionen här i Singapore blev det en sväng på ladies night igår. Efter en sväng förbi Dbl 0 tog vi oss vidare till Attica där en något surrealistisk scen utspelade sig. En vanlig ladies night brukar följa ett bestämt mönster. Man går ut på dbl0/supperclub/attica, dricker sig full på billig öl medan tjejerna dricker gratis, går och käkar på mcdonalds/kebab/pizza för att sedan ta en taxi hem och må dåligt hela nästa dag. Payoffen på dessa onsdagsutgångar är vanligtvis väldigt låg och ofta går man ut för att man förväntas göra det istället för att man faktiskt vill göra det. I alla fall;

Jag möter upp de övriga festdeltagarna på Attica och någon av de säger att Kevin Spacey befinner sig i lokalen. Jag, som fortfarande kan få gåshud över att se Peter Forsberg på hans egen golfbana hemma i Övik blev givetvis helt till mig och efter närmare efterforskningar visar det sig att Kevin sitter i VIP-avdelningen, tillsammans med några andra utbytesstudenter från vårt gäng. Max, som hade fått en VIP-stämpel redan får in mig genom den numera legendariska "He is a fucking friend of Kevin Spacey, man". Det visar sig att Kevin befinner sig i Singapore för att sätta upp någon shakespearpjäs och därför bestämt sig för att fira onsdagen med en liten utgång på Attica. Efter att jag skakat hand med honom sitter vi i soffan och snackar lite och dricker svindyr Dom Perignon. Man kan säga att jag omdefinerade begreppet starstruck. Under den dryga timme vi satt tillsammans kom ingenting vettigt ur min gapande mun. Jag hade enorma svårigheter att tänka klart och just där och då kändes det som att this is it, detta är det största du någonsin kommer få uppleva Anton. 

Efter Attica drog vi vidare till Living Room på Marriott Hotel, en klubb som dubblar som bordell för filipinska flickor under nattens senare timmar. Observera att vi i detta fall betyder, vårt gäng och Kevin Spacey med entourage. Någonstans i detta tappar vi Kevin, med ett löfte om att vi ska gå och se hans teater när föreställningarna börjar. Och jag som inte hade tänkt gå ut ens en gång. 

Reflektion: Skoluniform

I gammal brittisk anda så tillämpas skoluniform i Singapore. Denna, något förlegade klädsel, bärs av alla skolbarn upp till och med motsvarande gymnasienivå. Standard skoluniform består av en kortärmad vit skjorta och slacks för killar (alltid några storlekar för stora), och för tjejer gäller oftast någon kjol och blus typ. Skolklasserna ser därför oerhört prydliga och duktiga ut när man ser de runt om i Singapore.

Detta krav på skoluniform upp till universitetsnivå har lett till att studenterna gjort en ganska remarkabel helomvändning på universitet. Här är standard skoluniform shorts, en ful t-shirt och flip flops, oavsett om man läser på business school eller engineering/science. Klädkombinationerna som man kan se på NUS är ofta till och med värre än de man kan se i B-huset hemma i Linkan. Denna protest mot år av skoluniformsförtryck före universitetet tillämpas av så gott som alla, give or take några få som går i snygga kläder jämt. I Linkan går de flesta (I)-studenter klädda i något som ligger i spannet casual-smart casual, oavsett vad man ska göra i skolan. 

På NUS finns det egentligen bara ett tillfälle när studenterna tar på sig något vettigt, nämligen när det vankas presentation. Just denna vecka verkar det vara extremt många presentationer. Detta märker man när ens klasskompisar har bytt ut den urtvättade t-shirten mot vit skjorta, surfshortsen mot kostymbyxor och flip flopsen mot blankputsade finskor. Och den enda effekten det får är en kvarliggande känsla av obekvämhet, både hos bäraren och betraktaren.