Bloggfrekvensen har gått stadigt neråt den sista tiden. Däremot kan jag tycka att det är ett orimligt krav att man ska leverera något intressant varje dag. Självcensuren är lite väl stor och jag tror inte att någon heller vill läsa om mitt senaste kvällspass i skolan. De mest populära bloggarna karakteriseras ju dock av att gallringen är helt obefintlig. Blondinbella hade ju inte varit så stor om hon inte postade meningslösa blogginlägg om vem hon fikade med i eftermiddags. Eftersom att jag inte har några ambitioner på att bli rikskändis på mitt bloggande så väljer jag att fortsätta sålla och istället skriva lite längre och förhoppningsvis mer meningsfulla texter. Det blir bäst så. Både för er och för mig.
Så fort tiden går, brukar man ju säga hela tiden och bekymra sig och jämra sig över dagarnas flyktighet. Men när jag tänker efter känner jag inte alls så. Det känns som att jag varit i Singapore betydligt längre än de tre och en halv månader jag varit här och det känns som att jag har läst samma kurser i en evighet. Nu är dock denna skoltermin äntligen slut och tentaveckorna har tagit vid. Man har ju haft sin fair share av tentaperioder i sina dagar och den extrema stressen inför de allra första tentaperioderna har gått över i någon form av mättnadskänsla. Upplägget i tenta-p är väl ganska snarlikt det i Linköping men det finns även skillnader:
- 4 tentor på strax över en vecka. Ingen större skillnad alltså förutom att kurserna är dubbelt så långa som i Sverige, en hel termin istället för en halv.
- Man sätter en helt annan fokus på tidspress här. Det är en del av själva examinationen att kunna lösa uppgifterna extremt snabbt. De flesta tentor är bara 2 timmar långa och nästan alla quiz/midterms vi haft tidigare under terminen har varit extremt stressiga. I Linkan är tentorna i regel 5 timmar och det är väldigt sällan man känner att det var tiden det föll på.
- Standardtentan här svarar för ungefär 60 % av det totala betyget. De resterande 40 % har man redan jobbat in under kursens gång. Av vad jag förstått ska det vara väldigt lätt att klara tentorna men väldigt svårt att få bra betyg.
En annan observation jag gjort är att detta förmodligen är min sämsta termin rent skolmässigt. Aldrig förr har jag lagt så lite tid på skolan och levererat såna medelmåttiga resultat som jag gjort denna termin. Det är ganska knäckande på grund av två saker. Man producerar så extremt lite och känner sig väldigt ineffektiv. Resultaten blir ganska mediokra och detta är ganska knäckande om man hela tiden legat i topp tidigare. Att jag inte har pluggat tillräckligt beror självklart på omställningen hit, samt att jag har unnat mig själv betydligt fler saker än en normal termin i Linköping. Det har blivit väldigt mycket festande och en del resande som har satt sina spår i kolumnen för antal nedlagda timmar i skolan. En annan orsak är att jag läser ganska tråkiga och jobbiga kurser. Till exempel denna:
My idea of hell. EE2009 Signals
Denna kurs handlar kort och gott om signaler och allt som hör till. Om inte innehållet känns kittlande nog så kan jag berätta lite om kursen: Föreläsaren är en karismatisk äldre kinesisk herre som har en något intensiv föreläsningsstil som bara blir tröttsam i längden. Nästan varje mening avslutas med att han skriker "correct lah?" till publiken. Relativt många föreläsningar har fått stryka på foten till förmån för annat. Dessutom har kursen innehållit två jobbiga labbar med tillhörande rapporter som ska vara inne 24 timmar efter. Att labba här är inte riktigt som i Sverige. I Linkan känns det okej att fråga om hjälp eller skämta lite med sin handledare. I Signals-kursen har vi haft labbhandledare som får Jimmie Åkesson att framstå som vidsynt och sympatisk. Kursboken, skriven av föreläsaren själv är inget under av pedagogik heller, man får ofta sitta och googla/wikipedia specialsaker som knappt tas upp i boken.
